För ett par dagar sedan fick jag reda på att min faster har cancer, och det är inte om utan när. Detta har tagit ganska hårt på mig och skolan har jag inte kunnat gå till.

Det sätter även en del tankar i skallen.

Jag har aldrig varit rädd för döden, jag har väldigt ofta sett den som en befrielse på nåt sätt. Jag kan hålla med om att det inte är rättvisst nånstans när barn sjuknar in och dör en för tidig död. Men jag tänker mer på när man är riktigt sjuk och mår mår riktigt dåligt, man bara ligger och väntar. Är inte döden en befrielse då? Att slippa ha ont längre.

Livet och allt som händer är bara en omväg tills vi ska dö. Och just nu tycker jag att livet är så sjukt jäkla orättvisst!! Jag har alltid tänkt (som säkert många andra) att det drabbar inte mig eller någon nära. Men nu gjorde det de. Och det känns som att hela min värld har vänts upp och ner.

Jag vet att man ska tillvara på den tiden man har för man vet aldrig när det är dags och gå vidare. Men jag tänker inte vara försiktig. Jag tänker inte komma dit utan en skråma, utan att ha levt. Jag tänker komma dit med ett vinglas i näven, sår och blåmärken, springandes samtidigt som jag skriker "Vilket jäkla äventyr det var!"

För visst vi ska ta vara på det livet vi har, och vi ska älska varje minut av det. Men jag tänker leva mitt liv till fullo. Jag har mycket som jag ångrar och jag kommer nog göra ännu fler saker som jag ångrar, men fatta vad jag har lärt mig eller hur kul jag har haft.

Döden får oss att tänka i många banor. Vad skulle jag gjort bättre? Hur ska jag leva mitt liv nu?

Jag anser att livet är ett äventyr som är värt att leva. Ta hand om dem du älskar, gör det du älskar. Lås inte upp dig på att du inte kan eller inte borde.

Livet är ett äventyr. Ta vara på varje minut.

Idag när jag satt och tänkte så insåg jag en sak. Jag började med hästar för 22 år sedan snart. Det är sjukt. Första gången jag satt på en häst så var jag fem år gammal, i sommar blir jag 27. Under alla dessa år så har jag hunnit med att rida in unghästar, jobba som hästskötare/groom, jobba som stallchef, instruktör, beridare. Typ allt. Det enda som jag inte har varit är tävlingsryttare. Tolka mig rätt, jag älskar att tävla. Men jag har alltid tyckt att det är roligare att stå bakom framgångarna. När du har varit med och ridit in hästar och sen är du med när dem gör sin första start som fyraåring och dem går felfritt. Jag vet inte hur många gånger jag har stått och gråtit över "mina" hästar för att dem har varit duktiga, ryttaren också självklart. Det är något speciellt att veta att jag har hjälpt till så att dem har kommit hit. Jag älskar ridingen, även om jag i dagsläget är lite ringrostig då ridningen har blivit lite åtsidosatt senaste åren. Men jag är tillbaka. Snart.

Jag har så mycket minnen från alla mina år inom hästbranchen att jag skulle nog kunna skriva en roman om det. Jag har älskat varenda minut av det. Vissa dagar ångrar jag vissa chanser som jag inte tog, men det är en del av mitt liv nu. Hade jag tagit dem hade jag nog inte träffat min man eller haft det livet jag har nu. Jag får fortsätta ha hästar som min hobby, och det händer att jag fortfarande har lektioner. Men skulle jag vilja byta tillbaka till mitt gamla liv? Nae, hästarna har haft sin plats i mitt liv nu är det tid för annat. En vacker dag kommer ni att få se mig på tävlingsbanorna. En dag. Men när det blir det vet vi inte.

 

Men vissa hästar kommer för alltid ha en plats i mitt hjärta. Som Skrållan. Det var ett C-ponny sto som vi hade på en ridskola där jag jobbade. Tyvärr fick vi lägga ner ridskolan och ponnysarna såldes. Jag fick veta för att tag sedan att Skrållan hade fått somna in. Hennes ben blev inte bra så dem valde att låta henne springa vidare. Denna lilla ponnymärr tog en stor del av mitt hjärta, och jag är ledsen över att jag inte kunde uppfylla mitt löfte. Att hon skulle få bli gammal hos mig. Jag vet att hon har det bra, hon springer omkring med mina andra stjärnor och äter gräs hela dagarna. Men sluta sakna henne kommer jag aldrig att göra. Skrållan, Candy, Tubben, Jojje och Rocky är några som aldrig kommer att lämna mitt hjärta. Och i höst ska dem även förevigas på min handled.

 

22 år går fort och massa minne får man med sig. Jag tänker ta tillvara på varenda minne, och alla har sin lilla plats i både mitt minne och mitt hjärta.