Livet i en låda utan fönster.

 

Så kan det kännas för mig ibland. Jag sitter i en låda och ingen kan se in och jag vill inte se ut. Jag vill inte se den bittra verklighet som finns utanför, utan jag vill leva in min lilla perfekta värld där jag mår bra och där inget ont finns. Samtidigt som jag inte vill att någon ska kolla in i min låda, då jag inte vill att folk ska se den skadade personen jag är egentligen. Allt detta kan tolkas som dubbelmoral. Jag vill inte titta ut och jag vill inte att någon ska titta in. Men i grund och botten handlar det om att skydda sig. Jag vill inte utsätta mig för saker jag inte kommer klara av, men samtidigt vill jag inte att andra ska se mig misslyckas.

Att sätta sig i en låda utan fönster blir som ett försvar mot sig själv och mot omvärlden. Men hur länge kan man sitta i sin låda?

Hur länge kan man sitta där i sin falska trygghet innan verkligheten kommer i kapp en?

 

Att kunna lita på sig själv och sin egen förmåga kräver att man ibland måste komma ut ur sin låda och låta folk se. Men man måste även kunna ställa sig utanför sin egen låda och kolla på sig själv.

 

Se på dig själv med ett nytt självförtroende och med en tanke om att du klarar allt. Om man ska få andra att tro på en så måste dem ibland få se inför lådan för att kunna hjälpa. För kan inte dem se det du ser så kommer dem aldrig att förstå varför du ser allting på ditt sätt.

Släpp in dem och låt dem se. Låt dem se hur din värld ser ut. Så att dem kan hjälpa dig att se allt det vackra i det hemska.