Självförtroende
Enda sedan jag var liten har jag haft väldigt dåligt självförtroende. Detta beror bland annat på att jag blev mobbad under större delen av min uppväxt, och att jag aldrig fick höra att jag var duktig. Detta satte sig i min skalle väldigt hårt.
Från att jag var ca 6 år tills att jag var runt 15 så fick jag höra dagligen att jag var ful, såg ut som en daggmask, alien, anorektiker, för smal, utomjording osv. Att få höra detta varje dag under dem åren som man är som mest påverkbar tar. Hårt.
När jag var yngre så hade jag överbett, inga framtänder i överkäken tills jag var 11/12, var väldigt smal, stor näsa. Att rabbla vad som var fel på mig kan man göra länge. Det var jobbigt att gå till skolan pga detta. Jag ville inte dit. För jag visste hur dagen skulle se ut. Jag skulle få dessa ord slängda efter mig, jag skulle bita ihop och ta det, klara av skolan och bryta ihop när ingen såg det. Mina föräldrar fick veta till slut vad jag fick höra varje dag och det blev en diskussion med min lärare. Min lärare som jag då hade valde att lösa detta genom att dem som var elaka fick be om ursäkt framför hela min klass. Hur tror ni det gick? Jag kände mig mer eller mindre tvingad att godta ursäkten, men jag visste att det inte skulle hjälpa. Och det gjorde det inte heller. Orden fortsatte att komma, och nu kom även pikar om att jag var en skvallerbytta och att jag inte kunde ta ett litet skämt.
Detta var i mellanstadiet.
I högstadiet hoppades jag att det skulle bli bättre. Men ack så fel jag hade. Orden fortsatte. Jag blev mer och mer knäckt och kunde knappt kolla mig i spegeln. För det jag såg var allt det som dem sa att jag var. Ful, smal, konstig, stor näsa. Jag såg ingen vacker eller fin person i spegeln. Jag såg en äcklig liten ful tjej som inte borde finnas. För det hade dem sagt.
Stallet var min fristad på ett sätt. Där var det bara jag och hästarna. Eller snarare jag, Tubben och Jojje. Tubben och Jojje var mina räddande änglar under denna period. Hade jag inte haft dem vet jag inte om jag hade suttit här idag. Jag tillbringade all min lediga tid i stallet, red, pysslade, hjälpte till.
Där var det ingen som slängde elaka ord efter mig hela tiden. Och det hände att jag fick kommentarer efter mig, men då var jag så härdad att en del av mig tog inte åt sig. Den andra delen satte sig hos en av sina pojkar och grät. Under dem här åren så tillbringade jag en hel del tid i en box hos en stor häst, där jag kunde sitta och gråta och prata. Dem lyssnade och dömde mig inte. Dem fanns där.
Dessa pojkar saknar jag varje dag. Det bandet jag hade med dem kommer jag aldrig att få med någon annan häst.
All denna skit som jag fick slängt på mig under alla dessa år att satt sina spår idag.
Häromdagen skickade jag en bild på frisyren jag ska när vi gifter oss till min mamma. Och hon svarade att jag kommer bli en sådan vacker brud.
Och då slog det mig.
Jag har aldrig känt mig fin eller vacker.
Orden jag fick höra som ung sitter i. Och det är vad jag fortfarande ser i spegeln.
När detta kom upp började jag fundera på, "Hur fasen ska jag klara av att känna mig vacker på mitt eget bröllop"?
Jag vet inte hur det känns att känna sig snygg, vacker, fin.
Detta är något jag har jobbat med större delen av mitt liv. Och det går inte så bra. Jag har fortfarande svårt att kolla i spegeln, och det kommer jag nog alltid ha.
Att fått höra större delen av livet att man inte duger som man är förstör en innefrån. Det är inget som man kan ändra på över en natt, det är något man får jobba på hela livet. Det kommer ta tid att få tillbaka ens en tiondel av självförtroendet. Men det blir så när man vänjer sig vid tanken, "Jepp, jag är ful och äcklig"
Jag är väldigt tacksam över de personer jag har i mitt liv. För de har hjälpt mig på ett eller annat sätt. En person som jag alltid kommer att tacka är min blivande man. Utan honom vet jag inte vad jag skulle gjort. Han hjälpte mig upp när jag mådde som värst. Och han kämpar med mig varje dag. Han betyder allt för mig, och det finns ingen annan jag skulle vilja dela mitt liv med.
Detta blev en lång och plågsam text och jag söker inte efter sympatier. Jag är fullt medveten om att det finns dem som har det värre och jag har vant mig vid tanken att inte se bra ut. Detta är min historia, mitt liv och mina tankar.
Ni få som läser detta vill jag ska tänka till. Har jag någon gång sagt något elakt till någon?
Om ni har det hoppas jag att ni ångrar det. Ni vet inte hur mycket ni kan förstöra för just den personen. Ni ser det som ett skämt, det gör inte dem.
Behandla andra som ni själva vill bli behandlade.
Så ska jag kämpa vidare med mina demoner.
På bilden var jag tärna på min bästa väns bröllop. Jag fick höra att jag var fin och vacker, men det var inget jag tog åt mig. Jag kände mig obekväm och ville helst bara gömma mig. Demoner är svåra att bli av med. Även mer än 10 år senare.
Du ÄR vacker!