För ett par dagar sedan fick jag reda på att min faster har cancer, och det är inte om utan när. Detta har tagit ganska hårt på mig och skolan har jag inte kunnat gå till.

Det sätter även en del tankar i skallen.

Jag har aldrig varit rädd för döden, jag har väldigt ofta sett den som en befrielse på nåt sätt. Jag kan hålla med om att det inte är rättvisst nånstans när barn sjuknar in och dör en för tidig död. Men jag tänker mer på när man är riktigt sjuk och mår mår riktigt dåligt, man bara ligger och väntar. Är inte döden en befrielse då? Att slippa ha ont längre.

Livet och allt som händer är bara en omväg tills vi ska dö. Och just nu tycker jag att livet är så sjukt jäkla orättvisst!! Jag har alltid tänkt (som säkert många andra) att det drabbar inte mig eller någon nära. Men nu gjorde det de. Och det känns som att hela min värld har vänts upp och ner.

Jag vet att man ska tillvara på den tiden man har för man vet aldrig när det är dags och gå vidare. Men jag tänker inte vara försiktig. Jag tänker inte komma dit utan en skråma, utan att ha levt. Jag tänker komma dit med ett vinglas i näven, sår och blåmärken, springandes samtidigt som jag skriker "Vilket jäkla äventyr det var!"

För visst vi ska ta vara på det livet vi har, och vi ska älska varje minut av det. Men jag tänker leva mitt liv till fullo. Jag har mycket som jag ångrar och jag kommer nog göra ännu fler saker som jag ångrar, men fatta vad jag har lärt mig eller hur kul jag har haft.

Döden får oss att tänka i många banor. Vad skulle jag gjort bättre? Hur ska jag leva mitt liv nu?

Jag anser att livet är ett äventyr som är värt att leva. Ta hand om dem du älskar, gör det du älskar. Lås inte upp dig på att du inte kan eller inte borde.

Livet är ett äventyr. Ta vara på varje minut.