Idag när jag satt och tänkte så insåg jag en sak. Jag började med hästar för 22 år sedan snart. Det är sjukt. Första gången jag satt på en häst så var jag fem år gammal, i sommar blir jag 27. Under alla dessa år så har jag hunnit med att rida in unghästar, jobba som hästskötare/groom, jobba som stallchef, instruktör, beridare. Typ allt. Det enda som jag inte har varit är tävlingsryttare. Tolka mig rätt, jag älskar att tävla. Men jag har alltid tyckt att det är roligare att stå bakom framgångarna. När du har varit med och ridit in hästar och sen är du med när dem gör sin första start som fyraåring och dem går felfritt. Jag vet inte hur många gånger jag har stått och gråtit över "mina" hästar för att dem har varit duktiga, ryttaren också självklart. Det är något speciellt att veta att jag har hjälpt till så att dem har kommit hit. Jag älskar ridingen, även om jag i dagsläget är lite ringrostig då ridningen har blivit lite åtsidosatt senaste åren. Men jag är tillbaka. Snart.

Jag har så mycket minnen från alla mina år inom hästbranchen att jag skulle nog kunna skriva en roman om det. Jag har älskat varenda minut av det. Vissa dagar ångrar jag vissa chanser som jag inte tog, men det är en del av mitt liv nu. Hade jag tagit dem hade jag nog inte träffat min man eller haft det livet jag har nu. Jag får fortsätta ha hästar som min hobby, och det händer att jag fortfarande har lektioner. Men skulle jag vilja byta tillbaka till mitt gamla liv? Nae, hästarna har haft sin plats i mitt liv nu är det tid för annat. En vacker dag kommer ni att få se mig på tävlingsbanorna. En dag. Men när det blir det vet vi inte.

 

Men vissa hästar kommer för alltid ha en plats i mitt hjärta. Som Skrållan. Det var ett C-ponny sto som vi hade på en ridskola där jag jobbade. Tyvärr fick vi lägga ner ridskolan och ponnysarna såldes. Jag fick veta för att tag sedan att Skrållan hade fått somna in. Hennes ben blev inte bra så dem valde att låta henne springa vidare. Denna lilla ponnymärr tog en stor del av mitt hjärta, och jag är ledsen över att jag inte kunde uppfylla mitt löfte. Att hon skulle få bli gammal hos mig. Jag vet att hon har det bra, hon springer omkring med mina andra stjärnor och äter gräs hela dagarna. Men sluta sakna henne kommer jag aldrig att göra. Skrållan, Candy, Tubben, Jojje och Rocky är några som aldrig kommer att lämna mitt hjärta. Och i höst ska dem även förevigas på min handled.

 

22 år går fort och massa minne får man med sig. Jag tänker ta tillvara på varenda minne, och alla har sin lilla plats i både mitt minne och mitt hjärta.